Jag läste den mest underbara bok nyss, neon i regn. Den handlar om Leanne som har sammhällstjänst och får arbeta av det på ett vårdhem för döende personer, där träffar hon Gabriel. Han är patient på hemmet men under vissa stunder glömmer Leanne bort det och de blir förälskade i varandra. Samtidigt är hon kär i Nathan, killen som jobbar på cafeet längre ned på gatan. Hon berättar allting för Gabriel, de vet allting om varandra och utvecklar någon sorts relation. Han visar henne de mest underbara saker som hon aldrig tänkt på att se och han lär henne uppskatta livet. Men när han går bort lämnar han henne arg och besviken, även fast hon då har Nathan vid sin sida. I flera delar av boken får man bokstavligt talat bita sig i läppen för att hålla tillbaka tårarna, som sagt så är det en underbar bok! Man inser att livet inte är att ta för givet och jag börjar tänka på hur jag själv skulle reagera om jag förlorade en av mina bästa vänner. Boken får mig att vilja göra något kreativt istället för att sitta hemma dagarna i ända utan att röra ett finger för omvärlden. Undrar om det skulle vara fler frivilliga till röda korset, mm om de läste den här boken?

Gabriel hade kunnat vara en riktig person, i den här riktiga världen. Och precis som i boken hade han varit en ovanlig tonåring, en underbar person.  I dagens samhälle hade han varit en person man pratade en hel massa skit om, tyvärr. Han dog i slutet av boken som sagt, det var väldigt intensiv sorg man kände i just den texten. Likaså när han visade Leanne vattnet som rann nerför gatan med regnbågens alla färger. Jag älskar verkligen den här boken, jag har läst den tre gånger men hade kunnat läsa den tre gånger till utan problem.

Men nu ska jag hämta Tova och Kevin från deras mormor och morfar, för de ska nämligen sova om en timme och då måste de ju hem innan dess. Jag älskar de där ungarna mest i världen, för de är underbara <3.