Den här dagen är verkligen totalt värdelös, först åker thom till jobbet alldeles för tidigt och jag fryser bara så otroligt mycket när jag ligger ensam i sängen. Men det kanske var för att jag saknade honom något otroligt efter att han hade åkt som jag frös så förskräckligt, kärlek kan ju göra de mest konstiga saker med oss människor. Sedan så är jag påväg till stallet, men känner mig så nedslagen och orkar inte vara där i flera timmar tills bussen går hemåt igen så jag skippade det helt och hållet. Jag fick inte träffa min älskade strumpa idag heller, och lär ju inte hinna träffa honom någonting alls under sommaren. Fy sjutton, att jag ska vara så otroligt feg.

Jag börjar gruva mig för att gå och lägga mig, jag vet ju exakt hur tomt och ensamt det kommer att vara när min underbara älskade är femtio kilometer bort. Men nu måste jag börja packa för jag ska till min älskade Osis i umeå och hälsa på henne nu under veckan, imorgon faktiskt till och med. Hade jag haft bättre batteri på datorn så hade jag nog tagit med den också men nu skiter det sig när det har så kort livslängd.

Och nu har jag egentligen bara en sak kvar att berätta innan jag börjar avsluta:

     -    thompersson, du är solen i mitt liv & jag älskar dig

Tack kära hoppfulla tankar för att ni ger mig sådan glädje hela helgen och sedan ska ni såklart krascha ner mig i botten igen. Skit också, men än är det inte över. Jag ska verkligen fara och erbjuda mig, även komma med förslaget om att ha den där underbara varelsen uppstallad i hakkas. Men jag tror inte att de skulle gå med på just det, men det skadar ju aldrig att fråga. Och jag ska ringa martina och be henne gå med mig att prata med bosse, för den här sommaren vill jag inte gå hästlös.

Men nu ska jag inte hoppas för mycket, då blir jag bara besviken och det det känns inte lockande på något vis. Jag har blivit störtkär i den här fina hästen, min Socka och jag vill inte förlora honom. Egentligen är det enda jag vill just nu att han ska bli frisk och bra i sitt ben, för jag vill inte tvingas ta farväl och se honom fara iväg till trapalanda. Aldrig att jag skulle klara det.

Men jag ska samla ihop mig till imorgon och jag ska fara till gällivare för att ta den här chansen. Önska mig lycka till

När man sitter till häst lämnar man sorger och bekymmer på marken

Jag saknar redan Stjärna, mest kanske för att det är tisdag och det är den första tisdagen på länge som jag inte är i stallet med honom. Förstår inte hur jag ska få hela juli att gå utan att tillbringa en endaste dag med den där lilla islandshästen som stulit mitt hjärta. Men han kommer ju trots allt tillbaka och även han förtjänar en semester borta från allting som heter dressyr eller diciplin, bort från allting som heter sadel och träns. Det säger jag då att jag gärna hade varit häst under sommarbetet, bara gå och lata sig utan att ha minsta lilla problem att oroa sig för.

Själv har jag städat stora delar av nedervåningen idag tillsammans med tilda, hårt och svettigt men väl värd det när vi var färdiga! Tova och Kevin har varit överenergiska idag och lite halvt jobbiga men det är ju ändå hundra gånger bättre än att de ska klänga kring benen och gnälla.

Imorgon tänker jag ta itu med mitt rum riktigt ordentligt, packa upp stereon och få bort alla kartonger, så att det inte känns som ett gästrum. Har börjar bli lite less på röran.

Idag åkte Stjärni på bete till piteå, känns trist att bli hästlös nu hela sommaren. Speciellt sedan det börjat gå så bra för mig och honom som ekipage, men inte mycket annat att göra än att hoppas på att han inte glömt bort att han kan lyssna på mig till hösten igen. Själv ska jag väl jobba sommaren igenom bara allting torkar upp och jag inte har fått tomma löften om jobb så, men det tror jag inte. Jag har funderat mycket över Sockan också, vad tråkigt det kommer bli för honom att stå inne nästan hela sommaren. Kanske kan man drömma om att han blir bra tills sommarbetet iallafall och att man kan starta igångsättningen efter det, för hans bästa. Jag har ju visserligen andra ideer som skulle kunna funka i praktiken, men som ingen skulle gå med på. Men kanske att jag lägger fram iden på allvar närmare slutet av sommaren, som en nödlösning.

Har varit fram och tillbaka till Kiruna idag, dödstråkigt måste jag säga. Har varit så sjukt trött nu de senaste tre dagarna och jag vet inte vad det beror på, känner bara att jag helst av allt vill sova flera gånger om dagen och fortfarande sova hela natten. Därför kändes det också tungt att vara och hälsa på människor som bara är bekanta och har barn, för barn och trötthet går inte riktigt ihop.

Natten mellan fredag och lördag brann tre hästar inne i stall nr 11, jag orkar inte skriva alla detaljer eftersom jag inte vet säkert vilken tid branden startade och andra detaljer som kan vara läsvärda för såna som inte känner hästarna, ägarna och andra människor som blev berörda av branden. Saxi, Gassi och Hrannar är borta. Hästar jag sett i hagen varje gång jag ridit förbi, hästar jag hört historier om finns inte mera. Men jag kände dem inte, ändå är jag så illa berörd och vill bara gråta när man får dessa bilder i huvudet som visar hur det mycket möjligt kan ha varit.

Jag kom till stallet på lördagen för att ta hand om Stjärna, man kände av stämningen hela dagen och trots det stannade jag extra länge för att Stjärna tog så bra hand om mig. Men jag red på en stig i skogen och hamnade på ridstigen då jag blev tvungen att rida förbi stall nr 11.

Men det är inte längre något stall, det är bara ett skal som visar vad som hänt. Stjärna blev så nervös av brandlukten och det kändes inte alls bra att gå förbi där. Senare på dagen ringde jag Petra och även hon kände sig illa berörd, även då hon inte sett stallet eller känt den hemska lukten av brand.

Lukten av katastrof.

Hon sa även att det bara var att hoppas att hästarna hann somna in av röken innan elden spred sig in till dem, att de inte skulle ha hunnit känna lågorna. Jag hoppas så hemskt mycket att det är så, men hur kan man veta ? Det kan ha gått till på ett helt annat sätt.

Och hur mycket jag än försöker låta bli att tänka på det så återkommer tankarna dit gång på gång, funderingar som kommer att förbli obesvarade. Tänker även på hur hemskt det måste vara för de som älskade de här hästarna och umgicks med dem dagligen, tänk er att vara i den situationen. När det ni tror ska vara för evigt försvinner över en natt.