Idag började skolan igen, fy och skam. Jag gick på de två första lektionerna sen åkte jag hem, tröttheten tog överhand och förde mig hem till mammas lägenhet. Lade mig i hennes säng och slöt ögonen åt mig, det var omöjlig att hålla dem uppe, jag lovar. Så jag tänkte att det var väl lika bra att sova en liten stund när mina ögon ändå var stängda, men den där lilla stunden blev ungefär fem timmar lång skulle jag tro. Och jag är fortfarande trött kan jag ju tala om, så jag hoppas på att jag somnar fort som bara den ikväll.

Och under de där fem timmarna så drömde jag de mest sjuka drömmar, jag kan inte ens förklara hur äckliga dom var. Så jävla obehagligt.

Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man sover på dagarna för det är oftast då man hamnar i såndär lätt sömn, när man drömmer mycket. Gud vad jag hatar dessa drömmar som skapar sådan inre panik, avsky och rädsla.

Men jag vet ju också en hel del av orsakerna till varför jag drömmer så och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det för det finns ju som inte så mycket som jag egentligen kan göra åt saken. Det är bara att le och försöka gå omvägar för att slippa se sanningen i vitögat, försöka att tränga bort dessa dumma tankar i ett mörkt hörn av mitt huvud.

Jullovet har ju varit otroligt underbart och jag har inte funderat nästan någonting överhuvudtaget, men igår kväll så började tankarna komma tillbaka en efter en. Smygandes. Jag förträngde dom igen, hurra för mig.

Men mest hyllning till min älskling, han är underbar.