Söndag.

Veckans mest deprimerande dag. Helgen är slut igen, ännu en gång, gånger hundratusen. Och jag är barnvakt, som vanligt. Men nog med självömkan, jag har ju trots allt fått tillbringa nästan hela helgen med thom, så en nästan perfekt helg har jag haft. Var och firade hannis sjuttonårsdag igår, mysko att alla blir så gamla nuförtiden. Är inte länge tills jag också fyller år, och jävlarjävlar. Jag har inte ens kört bil ännu.

Jag har funderat från och till nu, på pappas och tildas bröllop. Jag vet att farmor så hemskt gärna hade velat se det och jag vet också att dom verkligen hade velat att hon skulle vara där. Men om det nu är så att man kan se dem man älskar även efter man dött, då kommer hon ju att vara där på sätt och vis, eller hur ? Borde det inte vara så ?

Och vad mer som är underligt är att man gråter för så otroligt lite, men när man verkligen har anledning att gråta så gör man det inte. Eller man gör allt man kan för att låta bli iallafall, stötta alla andra. Det kallas att spela stark tror jag. Men så vadå, vem ska man vara stark för?

För er som inte hunnit mista någon som står er nära så ska jag tala om att det sliter upp en på insidan, det är värre än eran sorgligaste kärlekshistora. Allting annat bleknar i jämförelsen, för att älska en människa som du aldrig mer kommer att få se är så otroligt svårt. Att tala till en sluten kista, eller en kall sten, det vet vi alla att det aldrig kan bli samma sak.

Nej, nog med sentimentalitet.

Skriver mest troligt ett nytt inlägg på tisdag eller onsdag, om jag är hemma då vill säga. Ha det bra tills dess.