Idag för ett år sedan hade jag endast två dagar kvar i min drömstad och jag grämde mig så enormt för hemresan, jag visste att jag inte skulle få återvända och fortsätta leva i min egen bubbla av lycka. Ja, trots att tova låg på operation två gånger under tiden vi var där så var jag faktiskt lycklig men jag tror att det berodde lika mycket på att jag var fri. Fri att göra vad jag ville, fri att vara ute och bara vara med mig själv utan att störas av utomstående. Gå ner på Mårtenstorget och köpa en liten kebab med mild dressing, sitta på en bänk och kasta överblivna brödbitar till duvorna. Utan att behöva bry om vare sig tid eller rum, ägna all min energi åt att titta på folket som går förbi och lyssna på de som spelar på sina instrument. Glädjas åt en stad där alla är sig själva och där allting finns runt hörnet, glädjas åt staden där våren kommer i mars.

Sanningen är att jag vill tillbaka dit, stanna där och leva i en dröm där ingen kan göra mig illa. För atmosfären gör mig osårbar och stark som stål, ingenting får mig att vika en tum. Men det sorgliga är att även om min själ hör hemma där så kommer jag aldrig att ha modet att ge upp allting här och flytta dit ner, jag är för feg. Sådan är dagens bittra sanning.