Om man skulle räkna hästars ålder skulle min saknade lilla ögonsten fylla sexton år idag, men jag vet ju inte hur han har det eller hur han mår nu så kanske skulle jag inte bry mig alltför mkt. Men det är så med saknad, den försvinner aldrig helt.

Men jag har iallafall spenderat helgen med min älskling och hans famlj ute i deras stuga, så otroligt underbart att vara där men nu var det sista gången för i år. Fick erbjudande om att jobba den här helgen också, det var antgaligen sista chansen men jag tackade nej efter mycket om och men. Jag kände att jag behövde komma bort och försöka få ordning på dom här onyttiga tankarna som hemsökt mig ett tag. Och jag fick svar på alla mina funderingar i helgen, så allting känns bra nu faktiskt även om jag inte ännu vet om det kommer att bli någon bättring eller om jag bara var tvungen att bli övertygad.

Fick fina bilder på solnedgången i lördags och några prickar i luften som var svanar, det hade blivit otroliga bilder med rätt kamera och rätt inställning. Faktum är att allting har varit fint ihelg, till och med det dåliga vädret idag. Det har väl antagligen någonting att göra med att jag är lycklig, så otroligt lycklig som har det jag har för det är få förunnat.

Jag har lärt mig att vara lycklig åt det man har i handen istället för att sörja det man inte har eller har förlorat. Även om det som man förlorat är svårt att glömma så kan man låta bli att låta det inkräkta på vardagen.

- när himlen är blodröd och brinner är det natten som tränger sig på

Jag nöter fortfarande samma LWlåt för den är så himla fin och han har en sån röst som man kan lyssna på i evigheter utan att tröttna, en av de få bra svenska artister som faktiskt sjunger på svenska.