Undrar när det hände, när jag blev den åtsidosatta som sitter och tittar på utan att kunna göra någonting åt det som händer. Jag vill slåss med näbbar och klor, vill försvara det som jag betraktar som mitt. Vad hände med vänner till döden och allt som du sagt till mig, vad hände med själsfrände? Jag vet inte vad jag ska göra eller tro, men jag känner mig sviken. Så otroligt sviken.

Men nu lägger vi undan känslorna ett tag och försöker fokusera på allt det positiva, det gick suveränt att rida idag och Stjärna gick verkligen bra i slutet. Eller bra för att gå med mig som ryttare iallafall, för han brukar inte gå så bra med mig som han gjorde idag. Jag är säker på att det kommer att börja gå framåt för mig med honom nu, när jag börjar lära känna honom bättre.

Och istället för att skriva i flera timmar för att få en mening att låta bra för att sedan sudda ut den igen så väljer jag idag att göra det enkelt för mig.

Jag älskar dig, thom persson<3