Jaha, det har hänt en himla massa sen jag skrev sist. Bröllopet var helt fantastiskt och festen var så otroligt rolig att jag kan leva på den resten av livet, tilda var så otroligt söt och pappa riktigt stilig. Och min älskling såg inte dum ut han heller, men han ser alltid bra ut så det var ju inte någon nyhet. Min brosch på klänningen gick sönder under kvällen, urusel kvalite på den men tack och lov var klänningen mer hållbar.

Jag har blivit osams med min bästa vän men nu pratar vi iallafall igen, även om det tog nästan tre veckor. Är så otroligt jobbigt att vara osams med honom eftersom att jag trots allt behöver ha honom i närheten, men jag svalde stoltheten till sist och jag undrar faktiskt om det kan ha varit ett misstag men det lär ju tiden utvisa. 

På onsdag nästa vecka så åker jag till Boden med Sockan, tillsammans med en ridlärare givetvis, för hans ben ska röntgas och ultraljudsundersökas. Det vill helt enkelt inte bli bättre och han är så hemskt svullen och öm, så det är inte riktigt klokt. Hans högra kota är dubbelt så stor som den andra och jag kan säga till er som inte är bekanta inom hästvärlden att det inte är bra, inte bra alls. Man får hoppas på det bästa och att det inte är något allvarligare än vad det verkar vara nu eftersom att han blivit halt nu. Den dumma hästen har tyvärr intagit en plats i mitt hjärta, första gången det hänt sedan jag sålde min pålle.

Vi hade köpt drycker av glömska
och vi hade glömt tankar av gråt
Vi hade sagt allt som skulle sägas
Ett, en gång för alla, förlåt.

Och där satt vi på klippor av vemod
med några sånger av andetag
Och jag var på gränsen till en annan människa
men jag var fortfarande jag

Men när solen hade gått ned
och när drycker av glömska gjorde mig till fler och fler och fler
så gick vi iväg till ensamheten
Iväg till hemligheten
Iväg till evigheten
Så långt, så långt från verkligheten, iväg.

Och redan då en svårhet med drömmen
och redan då en tanke av gråt
Men så länge vi var i ensamhet fanns det bara varandra att glädjas åt
Och vi visste när allting hände
Vi visste när det gått för långt
Men hur vi än gjorde så lärde vi oss aldrig hur det blev så förfärligt trångt

Men när solen hade gått ned
och drycker av glömska gjorde mig till fler och fler och fler
så gick vi iväg till ensamheten
Iväg till hemligheten
Iväg till evigheten
Så långt, så långt från verkligheten

Iväg till ensamheten
Iväg till hemligheten
och iväg till evigheten
Så långt, så långt från verkligheten, iväg.

Och nu sitter jag här med en skrivande penna som försöker vara speciell
Och jag undrar varför tiden dödar och jag undrar vart jag ska ikväll
Så ta mig iväg till ensamheten
Iväg till hemligheten
och iväg till evigheten
Så långt, så långt från verkligheten

Tre dagar kvar till bröllopet och presenterna är inhandlade, tror att de kommer bli rätt så uppskattade faktiskt. Tog ett tag innan man hittade något som verkligen kändes rätt för dem, men det fanns iallafall något. Vi får väl se vad de tycker på fredag, måste säga att jag är jätteglad att dom ska gifta sig. Men nu återstår bara att hitta ett par skor som passar till klänningen, vilket nog inte blir det allra lättaste men martina har ett par skor som jag kanske ska få låna. Jag tror att jag testat dem tidigare när hon sydde klänningen och vi har ju samma storlek i vanliga fall, så jag borde kunna ha dem. Annars så lär jag ju ha problem, då får jag gå barfota.

Sen träffade jag en gammal klasskompis på bussen igår och jag fick veta en hel del intressanta saker. Jag kan säga att jag verkligen ångrar att jag gett förtroenden till fel person, så jävla sjukt arg jag blir. Du utnyttjar allt jag någonsin sagt till dig för att skada mig, tack så hemskt mycket för det. Det är så patetiskt, så otroligt fegt.

Skaffa ett liv istället för att förstöra mitt!

Och jag var i stallet också igår, skänkelvikningar är faktiskt inte lika svårt längre för jag börjar bli riktigt bra på det. Men iofs så tror jag att de är svårare att göra längsmed väggen än annars. Och stackars sockan har fortfarande boxvila, han blir bara värre och värre att pyssla med ju längre tid det går. Enda gången han har öronen framåt är när man leker med honom eller ger honom någonting gott. Ska dit imorgon någongång efter skolan och hämta papper från ridläraren, då kan jag passa på att ge honom lite godsaker också.

Jag tänkte gå ut och promenera ikväll men som det känns nu så blir det nog inte av, är inte speciellt lockad att ge mig ut ensam i kylan utan någon att prata med. Jag älskar att promenera och prata om livet, eller vad som helst egentligen. Det är så otroligt befriande så ni anar inte, man glömmer vilket skit man än har i huvudet. Även när det känns som att hela världen vilar på ens axlar och man bara vill lägga sig ner och dö. Sen kan det också räcka med en blick från min underbara pojkvän för att hela den tyngden ska försvinna, gå upp i rök rättare sagt.

Han är underbar och jag älskar honom mest av allt.

Egentligen så har jag absolut ingenting att skriva om idag men jag kan ju alltid säga att matteprovet idag gick åt skogen, men skolmaten var för en gångs skull riktigt god. Och efter maten gick jag och Ida till konsum och köpte lite godis till mig, sedan till pressbyrån för att köpa lite till henne.

Bussen till kullen, sova en stund och sen hem till byn.

Gud vilken ointressant dag!

Något intressant har jag kanske att berätta, jag gjorde en sökning på den som ringde dolt nr till mig ihelg så nu vet jag vem det var.

Nej, skämt åsido men jag har ändå mina aningar. Men nu ska hundarna få mat innan det blir för sent, ha en bra kväll.

Jag är hemma för första gången på nästan en vecka, riktigt skönt att vara här faktiskt med undantag för att jag måste ge vildbasarna ute i hundgården mat varenda gång jag kommer hem och gud vet inte ord för hur mycket jag avskyr det. Dom är så otroligt vilda och hemska och hoppar omkull både mig och matskålarna gång på gång, dom är fan ohanterliga. Eller ja, iallafall för mig som inte har jobbat in mig ett skit på dem. Men jag kan inte säga att jag ens skulle orka lägga ner tid och ork på dem när jag har min egen pärla att ta hand om. Ja, indra är verkligen min lilla skatt. Den enda som verkligen visar hur glad hon är att se mig varje gång jag kommer hem och hon är den enda som aldrig ens kommer på tanken att någon annan skulle vara bättre än mig.

Och så har jag ju min nya utmaning, min lilla strumpa på 170 cm i manken. En ny liten filur att lära känna, tycka om och sedan förlora. Lära känna och tycka om har jag redan hunnit med, men förlora hoppas jag dröjer länge nu. Men min chans att lära känna honom ordentligt har kommit eftersom den stackaren har blivit sydd i benet och har boxvila, så jag kan pyssla om honom hur mycket jag vill just för tillfället.

Firade johannas 17-årsdag i helg, var otroligt trevligt men det spårade tyvärr ur en aning om än inte så farligt. Ingenting vi inte klarade av att reda ut iallafall och dagen efter bar det av till haparanda och ikea med thom och hans familj. Jag åt världens mest oätliga köttbullsmacka, det gör jag nog aldrig om igen. Sedan bar det av mot seskarö, hälsade på några släktingar, hämta mercan och åka hem igen. Vi gjorde ett snabbstopp i hakkas på väg till gve, tova var överlycklig att thom kommit men vägrade likväl att ge honom en godnattkram. Även om hon gjorde det efter många om och men. 

Men nu hade jag inte så värst mycket mer att berätta om, eller jo. Jag hittade en så otroligt obehaglig video om djurförsök. Jag råder er att kolla på den, de borrar upp hål i huvudet på katter och apor, håller dem instängda i små burar utan mat och vatten osv. Själv fick jag nästintill kväljningar när jag kollade på den, om ni vill se verkligheten bör ni klicka på länken här nedanför. 

En lite speciell dag idag faktiskt, det är två månader sen första kyssen och två månader sen vi blev tillsammans älskling. Jag ville bara beskriva hur mycket du betyder för mig, men jag finner inga ord som är starka nog. Så vi hoppar över det, det är konstigt hur mitt ordförråd tar slut när jag behöver det till viktiga saker som det här. Otroligt. Men jag får väl hålla tillgodo ändå för det finns inte så mycket att göra åt saken faktiskt om nu inte någon superbegåvad människa dyker upp här helt oanmäld. Jag saknar min skrivarförmåga, den har gett sig av här för ett tag sedan, vi får hoppas att den kommer tillbaka. Det är i stort sett den enda talang jag någonsin har fått gratis, men min inspiration är slut. Fast det här blir ett kort blogginlägg för jag känner mig så otroligt trött. Fast jag har ju varit uppe sen fyra, så det är kanske på sin plats att gå och lägga sig nu.

Godnatt 

Jag måste verkligen ta mig samman och gå till skolan snart, det här håller på att rasa utav bara farten. Men det går nog lika snabbt tillbaka tror jag faktiskt, för idag var verkligen inte någonting rätt. Igår när jag gick och la mig så hade elementet gått sönder så temperaturen har i mitt rum har legat på sju grader hela natten, iallafall på kvällen och jag vet att den sjunker ytterligare till på morgonen så jag dristade mig inte ens till att kolla. Jag trodde att mitt duntäcke skulle klara av att hålla iallafall mig varm, men icke. Jag tror att det dröjde ungefär tre timmar innan jag var genomvarm igen.

Men från ämne till ämne.

Älskling, jag saknar dig.

Söndag.

Veckans mest deprimerande dag. Helgen är slut igen, ännu en gång, gånger hundratusen. Och jag är barnvakt, som vanligt. Men nog med självömkan, jag har ju trots allt fått tillbringa nästan hela helgen med thom, så en nästan perfekt helg har jag haft. Var och firade hannis sjuttonårsdag igår, mysko att alla blir så gamla nuförtiden. Är inte länge tills jag också fyller år, och jävlarjävlar. Jag har inte ens kört bil ännu.

Jag har funderat från och till nu, på pappas och tildas bröllop. Jag vet att farmor så hemskt gärna hade velat se det och jag vet också att dom verkligen hade velat att hon skulle vara där. Men om det nu är så att man kan se dem man älskar även efter man dött, då kommer hon ju att vara där på sätt och vis, eller hur ? Borde det inte vara så ?

Och vad mer som är underligt är att man gråter för så otroligt lite, men när man verkligen har anledning att gråta så gör man det inte. Eller man gör allt man kan för att låta bli iallafall, stötta alla andra. Det kallas att spela stark tror jag. Men så vadå, vem ska man vara stark för?

För er som inte hunnit mista någon som står er nära så ska jag tala om att det sliter upp en på insidan, det är värre än eran sorgligaste kärlekshistora. Allting annat bleknar i jämförelsen, för att älska en människa som du aldrig mer kommer att få se är så otroligt svårt. Att tala till en sluten kista, eller en kall sten, det vet vi alla att det aldrig kan bli samma sak.

Nej, nog med sentimentalitet.

Skriver mest troligt ett nytt inlägg på tisdag eller onsdag, om jag är hemma då vill säga. Ha det bra tills dess.